Har inte skrivit på flera månader nu. Februari senast. Ändå ingen som läser, men de är rätt skönt att bara skriva ibland.
De känns som livet går bra nu.
Flyttat ihop med den bästa sambon som finns, tagit studenten (äntligen) och även tagit körkort.
De har hänt mycket sista tiden, och jag är så himla glad för de.
Äntligen har de börjat gå framåt i mitt liv. Nu saknas bara ett jobb också, sen är allt perfekt!
Vet vad jag vill jobba med, men just nu tar jag vad som helst. De är inte så lätt att leva med 150 kronor i fickan till oktober när jag börjar få arbetslösersättning (vilket jag hoppas jag slipper) för jag vill kunna ha fixat ett jobb tills dess.
Kanske ska ta mitt cv och gå ett varv i Osby och se om jag får napp? Får nog göra de.
Måste verkligen ta tag i jobb nu, och hela mitt liv.
Trots att jag ler utanpå så gråter jag inombords. Jag är så otroligt glad för att allt detta har hänt, men trots de så är de något som fattas, och igår kom jag på vad de var. De som fattas är jag. Mitt vanliga jag.
Sista tiden har jag levt i någon bubbla som inte har varit bra för mig, som har fått mig att tappa fattningen totalt. Igår insåg jag att de inte kan vara så längre. Jag måste hitta tillbaka till mig själv. Den glada, ärliga, roliga och påhittiga becca. Jag försvann någonstans på vägen, och nu är de fan dags att hitta tillbaka och komma på fötter igen.
Jag ska klara detta, jag ska fixa detta ensam. Jag tror jag behöver göra detta själv.
Och jag ska klara det, jag ska ge mig fan på de.
Ska inte mer skada dom som finns i min närhet, ska inte längre skada mig själv.
Nu ska jag fixa detta.
