Det är speciellt jobbigt nu när man fyller 20 år om ett par dagar,
och veta att hon inte kommer vara där och se det.
Men den värsta dagen kommer nog vara när jag springer ut på studenten
och veta att hon inte står där ute och tittar på mig.
Hon hade varit så otroligt mallig över mig, hon hade varit så stolt..
Och det är jag glad över att jag vet.
Jag är glad över dom åren jag fick tillsammans med henne, och alla de
dagar bara hon & jag umgicks.. Men trots det, så saknar jag henne varje dag.
Hittade hennes ring hemma, eller hittade och hittade.. Jag såg den hemma idag,
och bara kände att jag var tvungen att ta på mig den för att känna att hon
på något vis kommer att vara med mig ändå!
Brukar inte tala om detta, eller skriva om detta så att andra kan läsa/höra,
men just idag kände jag för att skriva av mig lite.
Hon är med mig varje dag, och det kommer hon alltid att vara.
Hon är med mig genom minnen, ringen, foton, bilder, kort & självklart min tatuering som
är gjort pga henne! Jag vet inte om hon hade gillat den om hon levde, hon hade väl tyckt att
jag förstörde min kropp, men trots det är den till minne av henne just för att hon för mig levde
just genom tro, hopp & kärlek.
Älskade farmor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar